En vanlig dag i staden

 Hur var livet för en hantverkarfamilj en helt vanlig dag i en medeltida stad?

Mattias, Lars och Cecilia är barn till kanngjutaren Björn och hans hustru Hillegund. Med familjen bor också Björns mor och far och en gesäll och en lärling som är på väg att lära sig hantverket. Eftersom familjen har det ganska bra håller de sig också med en hushållerska och en dräng. Familjen bor vid en av stadens finare gator. Mot gatan ligger gjutarverkstaden där Björn arbetar. Inne på tomten står bostadshuset med kök och stuga i bottenvåningen, den fina salen och sovrummen på andra våningen. På tomten finns också några mindre hus: brygghus, fähus, stekarehus och ett dass.

De äter frukost tillsammans i stugan. Efter bordsbönen tar man gröt ur gemensamt fat och lite bröd med fläsk till. Till detta dricker man vatten och öl. Efter frukosten går Björn in i sin verkstad tillsammans med gesällen och lärlingen. Mattias är elva år och hjälper till, han också. Björn gjuter tennstop till köpmannens nya fina servis. Gesällen gör gjutformar till kors som ska säljas till borgare och bönder. Lärlingen och Mattias sköter elden och bälgen.

Mor Hillegund syr en ny överklänning till sig själv av det fina tyget som köpts från Flandern. Drängen går ut för att sköta familjens kålgård strax utanför staden. Hushållerskan tar hand om hönsen och grisen som finns inne på tomten.

Lars och Cecilia är nio och sju år. De springer ut i staden efter frukosten för att leka. Snart hittar de några kompisar och drar ner till hamnen. Kanske har något nytt fartyg kommit in? Senare på dagen möter de mor Hillegund och hushållerskan på torget. De håller just på att köpa mjöl, kött och grönsaker till familjen. När de är på väg därifrån ringer klockorna i kyrkan till tidebön. Tillsammans går de in i den stora kyrkan för en kort bönegudstjänst.

När de kommer hem igen kontrollerar Hillegund ölbrygden som står och jäser. Familjens huvudmålet består av ärtsoppa, kokta rovor och kålrötter, bröd med korv och mycket öl. Om det hade varit en fredag hade man haft fisk, färsk, saltad eller torkad.

Efter ett parti hnefatafl och en kort aftonbön lägger sig barnen och sedan även de vuxna i de varma sköna sängarna. Dock får inte Björn sova eftersom han denna natt ska gå brandvakt i den öde och tysta staden.

Mat

Den medeltida maten varierade mycket mellan vardag och fest, och mellan rik och fattig. En vanlig dag åt en hantverkarfamilj gröt och bröd till frukost, kålsoppa eller en rotfruktsgryta med bröd och salt sill till middag. Man drack stadens öl eller vatten. När det var fasta fick man inte äta kött eller festmat. Då åt man i stället fisk. Varje fredag var en fastedag. Före påsk och jul var det långa fastetider. Mer än hälften av årets dagar var fastedagar. Dagen efter en lång fasta var en stor festdag. Så var det på påskdagen och juldagen.

När man hade fest slog man på stort. Då kunde det serveras många rätter, kanske tio-femton olika. Då kryddade man maten med utländska kryddor som peppar, kanel, nejlika, ingefära eller saffran. En festmåltid i stadens gille eller på påskdagen kunde bestå av löksoppa, rågbröd, kallskuret (korv, blodkorv) och kokt gädda eller lutfisk, kött, rotfruktsgryta och fruktkompott. Till detta drack man tyskt öl eller franskt vin.

De flesta borgare i staden hade små trädgårdsland, kålgårdar, utanför staden. Där odlade de sina grönsaker och rotfrukter. En del hade också höns och någon gris. Detta räckte dock inte långt när man skulle laga mat till familjen. En gång i veckan gick kvinnorna till torget och köpte in det som behövdes, till exempel mjöl, smör, ost, kött. I klosterträdgården odlades det spännande växter liksom äpplen och päron.

Det var lättare att få tag i fina matvaror och kryddor i staden än på landet. Risken var dock stor att det skulle bli brist på mat vid vissa tider på året eftersom borgarna inte odlade så mycket själva.

För att maten skulle hålla sig under vintern så saltade man den eller torkade den. På våren och hösten kom saltfartygen från Lübeck eller någon annan tysk stad till staden

Kläder

Kläderna berättade mycket om människorna. Man kunde se om det var en rik köpman, en hantverkare eller en bonde på tillfälligt besök i staden. Det var stor skillnad på rådmannen och tjänstekvinnan. Det var också stor skillnad mellan vardagskläder och festkläder.

En man hade till vardags en knälång kjortel eller kolt och hosor. Runt huvud och hals bar han en hätta ibland försedd med en strut baktill. Var det kallt kunde han svepa in sig i en varm mantel. Allt var gjort i ylle. Kvinnorna hade en underklänning, särk, i grovt linne och ovanpå detta en överklänning, surcot, med eller utan ärmar, i ylle. Barnen hade på sig en enkel linne- eller yllekolt, på huvudet en hätta eller kilmössa.

Rika personer kunde gå klädda i sammet eller siden, ofta i vackra färger. Pälskläder av ekorre eller hermelin tillhörde också de rika. Vardagskläderna tillverkades i hemmen av linne och ylle från landet. De finare tygerna importerades från Flandern (Holland idag). Tygbalarna lastades av i staden och öppnades i klädeshuset, där det lagrades tyger i olika färger och kvalitéer. Stadens överskärare gjorde tygerna släta och glansiga. Skräddarna sydde upp fina kläder för adelsmän och borgare. Buntmakarna (skinnhandlarna) gjorde kläder i skinn och päls. Det var många hantverkare i staden som levde på att göra fina och dyrbara kläder.

Till kläderna hörde ofta bälten och skinnväskor. Handelsmannen och hans hustru hade fina smycken och spännen. När bönderna kom in till staden ville de säkert köpa främmande tyger att sy kläder av i stället för det hemvävda.

Musik,  dans

Bröllop och fest

Musik, sång och dans förekom i flera olika sammanhang i staden. I kyrkor och kloster kunde man höra den gregorianska sången, en ganska entonig sång, men med mängder av variationer. Vid helgonfester och stora högtider dansade man i kyrkan. Sången och dansen kunde ackompanjeras av flöjt, trumma, cymbal eller under senmedeltiden ibland även av en orgel.

På torget, i samband med marknader och fester, mötte man kringvandrande spelmän. De spelade och sjöng sina visor och melodier för att roa folket och samtidigt meddela nyheter. Spelmännen brukade kallas för pipare, lekare, gycklare eller trubadurer.

Piparna och lekarna sjöng gärna ballader. De kunde handla om kärlek, om riddare, om historiska händelser, om övernaturliga varelser eller vara legender om helgon. En av de mest kända balladerna är visan om Ebbe Skammelsson, en annan är legendvisorna om Staffan stalledräng. Ridom, ridom, en dansmelodi från Island är ytterligare ett exempel, en visa som handlar om naturen och övernaturliga varelser.

Många av de medeltida visorna var skämt- eller nidvisor. Vid majfesterna sjöng de unga kvinnorna om de många fel som männen brukade göra sig skyldiga till. Det kunde handla om tärningsspel, slagsmål på krogen eller fylleri. I gengäld sjöng ynglingarna om hur lata, falska, grälsjuka och skvalleraktiga kvinnorna var. Även skamliga visor förekom. Goda föräldrar fick "med synnerligen omsorg" vaka över sina barn, så att dessa inte lärde sig sådana visor.

Flera olika instrument användes när man sjöng och dansade: flöjt, trumma, fiddla, luta eller säckpipa.

Människor har i alla tider ägnat sig åt lekar, tävlingar och spel. Så var det också i den medeltida staden. När man hade tid över, vid fester och högtider, bedrev man olika former av idrotter och tävlingar. Brottning, dragkamp, löpning, hopp och styrkeprov var populära idrotter. Borgarna skulle även kunna gå vakt och försvara staden. Därför övade de sig i bågskytte och armborstskytte. I många städer ordnades skyttefester med armborstskytte, löpning, hopp och kägelspel. Dessa utvecklades till stora folkfester där finalen var papegojskjutningen. De bästa skyttarna skulle skjuta ned en papegoja uppsatt på en hög stång.

Adelsmännen bedrev en annan form av träning. De ville bli duktiga kämpar på slagfältet. Adelspojkarnas dröm var att få komma till kungens eller länsherrens borg och utbilda sig till väpnare. De första åren fick de bara hjälpa till. Men sedan kunde de ägna sig åt olika vapenövningar såsom fäktning, bågskytte, armborstskytte och spjutkastning. Uthållighet och styrka tränades genom löpning, hopp, klättring, simning och brottning. Att kunna rida bra var också viktigt för en väpnare och soldat. Väpnarna och riddarna kunde ibland visa upp sig i torneringar. Dessa ibland ganska farliga uppvisningar ägde rum i samband med ett kunga- eller furstebesök eller vid någon stor högtid i staden.

Olika former av brädspel och kägelspel var populära i staden. Schack och hnefatafel utgjorde ett slagfält i miniatyr. Här gällde det att visa sig duktig på brädan i stället för ute i kriget. De svarta och vita pjäserna var en bild av kampen mellan det onda och det goda.

Kägelspel och knektspel var populära spel bland såväl adel, borgare som munkar. I slutet av 1300-talet kom kortspelet till staden. Det blev snabbt populärt liksom tärningsspel varit redan tidigare. Enligt lag fick man inte satsa mer än en mark när man spelade tärning.

Skillnaden mellan vardag och fest var tydlig för den medeltida människan. Under festen kunde man leka och dansa, maten var riklig och väl kryddad och det hårda arbetet kändes lång borta.

Under många tillfällen i livet tog man chansen att anordna fester. Vid ett barns födelse och dop hade man barnsöl, när modern fick gå i kyrkan igen efter förlossningen hade man kyrkogångsöl, när en pojke och en flicka förlovade sig ordnade man fästningsöl, när de gifte sig blev det bröllopsöl, vid begravning ordnade man gravöl och när arvet skulle skiftas var det arvsöl. Vid alla dessa tillfällen bjöds det in vänner och grannar och maten var riklig. Men samtidigt försökte man i lagen begränsa antalet personer som deltog i festerna. Det kunde bli bråk och oroligheter när många människor samlades till fest med både öl och vin. För husfridens skull fick man enligt Magnus Eriksson stadslag bjuda in som flest 24 personer på ett barnsöl och 40 personer på ett gravöl. Om man sen höll det är en annan fråga.

Bröllop var ett stort tillfälle till fest. Innan bröllopet hade vännerna olika upptåg för brud och brudgum. Ett viktigt inslag för den blivande bruden var ett brudbad tillsammans med sina väninnor. Den kyrkliga vigseln ägde rum utanför kyrkan. Sedan följde en brudmässa inne i kyrkan. Bröllopsölet skulle enligt lagen hållas i två dagar, men det var inte ovanligt att det blev ytterligare en dag. 60 personer fick man bjuda till festen. Bjöds det in fler var risken stor att husfriden skulle störas med bråk. På första kvällen fördes brudparet till sängen under prästens välsignelser. På morgonen skulle mannen ge sin hustru en morgongåva, en fin present. Var det en rik adelsman kunde han till och med ge bort en gård till hustrun.

 Barn och ungdomar

Barn var barn under medeltiden. De lekte, skrattade och stojade som barn gjort i alla tider. Och de var älskade av sina föräldrar som också barn varit i alla tider.

Barn till rika adelsmän, kungar och furstar levde ett något annorlunda liv än de andra barnen i staden. Deras uppgift var att föra släktens traditioner vidare. Livet var från början utstakat där målet var ett bra giftermål för att släktens makt och rikedom skulle bibehållas eller helst utökas. Föräldrarna bestämde vem barnen skulle gifta sig med. Så blev den blivande drottning Margareta bortförlovad vid sex års ålder med kung Håkan i Norge. När Margareta var tio år och Håkan 23 gifte de sig. Birgitta Birgersdotter var tretton år när hon gifte sig med sin Ulf Gudmarsson. Adelspojkarna och adelsflickorna uppfostrades till sitt kommande liv som ledare och härförare, men det hindrade inte att de också hade tid för lek och stoj.

Helt annorlunda var livet för barnen till en hantverkare eller handelsman. Upp till ungefär tio års ålder räknades man som barn. Från det man lärde sig gå och till ungefär tio års ålder fanns det mycket tid för lek och spring. Staden var en spännande miljö att upptäcka. Där var ofta liv och rörelse, fartygen kom in med intressanta laster. Barnen hade tid för lekar där fantasin flödade och de spred gärna spännande och fantastiska historier vidare. De fick lära sig många sagor, sägner och legender av de äldre.

I de flesta städer fanns en skola. Söner till hantverkare och handelsmän lärde sig läsa och skriva så att de skulle kunna sköta ett företag. Andra läste vidare till stadsskrivare eller präst. Flickor kunde i vissa fall få undervisning i nunneklostren.

Vid tio till tolv års ålder skolades barnen in i de vuxnas värld. Barnen till hantverkaren fick alltmer hjälpa till i verkstaden, köpmanssonen hjälpte till med lastning och lagerhållning. Flickorna lärde sig sy kläder av både hemvävda tyger och utländska tyger. De lärde sig laga vardagsmat och festmat. Vid 12 års ålder ansågs man vara vuxen och fick ett ökat ansvar. Pojkarna och flickorna gifte sig normalt i 17-20 årsåldern.

Sjukvård och medicin

Medeltidens människor blev sjuka och råkade ut för olyckor precis som vi. I staden, där människor bodde nära varandra, spred sig sjukdomarna snabbt. Pesten fick snabbt fotfäste i städerna. Även andra sjukdomar hade lätt att sprida sig eftersom det inte alltid var så renligt i staden.

Fördelen med att bo i staden, om man blev sjuk, var närheten till personer som var kunniga i sjukvård. I stadens kloster eller helgeandshus fanns det munkar och nunnor som visste en hel del om hur man botade olika sjukdomar. I klosterträdgården odlade man de växter och örter som behövdes. Flera munkar och nunnor blev mycket kunniga och erfarna på att vårda sjuka och skadade. Man lärde sig att lägga brutna ben och armar tillrätta, man kunde sy ihop sår och man lagade till den rätta medicinen. Dessutom bad man till Gud för den sjuke, vilket också kunde hjälpa.

Förutom munkarna och nunnorna fanns i städerna oftast en klok gumma eller åderlåterska. Genom att skära upp en blodåder tappade hon gammalt och sjukt blod på sin patient. Detta både botade och förhindrade sjukdomar. Allmänt rekommenderades att man skulle åderlåta sig fyra gånger om året för att hålla sig frisk och kry.

Några enstaka läkare är omtalade under medeltiden. Det var kungar och adelsmän som anlitade dem. Kung Magnus Eriksson hade en egen läkare som hette Lars Johansson. Han blandade ihop en medicin mot pesten som kallades teriak. Den bestod av ett 70-tal olika ingredienser, bland annat ormkött och malen dödsskalle. Om det hjälpte vet vi inte.

Varor från landet

Städernas befolkning hade ofta både djur och en jordlott att odla. Utanför staden fanns kålgårdarna där grönsaker och rotfrukter odlades. Städerna ägde betesmarker där fåren och korna betade. På så sätt hade hantverkare och handelsmän möjligheter att själva skaffa en del av sin mat. Det kunde dock aldrig bli tal om så mycket som på en bondgård. Därför behövde man också handla av bönderna.

På marknadsdagar kom bönderna in till staden med kärror lastade med säsongens jordbruksvaror: säd, mjöl, ägg, kött, frukt och grönsaker. Kustbönder hade med sig fisk. Skogsbönder hade viltkött. Ved till värme i husen och till kökens eldstäder behövde alla borgare. Handeln kunde vara livlig på stadens torg. Hantverkarna köpte många av sina råvaror av bönderna. Kammakaren köpte ben och horn, bagaren mjöl, smeden järn och kol, remslagaren hudar och buntmakaren köpte pälsverk.

Också handelsmännen behövde varor från bönderna, sådant som de kunde sälja vidare på andra platser för att själv tjäna pengar, exempelvis järn, pälsar, smör och torkad fisk.